I många år stod det där – ett gammalt körsbärsträd i familjens trädgård. Det blommade varje vår, spred skugga över farfars grönsaksland och doftade barndom. Men åren gick. Rötterna sprängde stenläggningen. Grenarna hängde tunga, torra. Trädet bar inte längre frukt. Det var dags att säga farväl.
Att fälla ett träd är aldrig bara en praktisk åtgärd. Det är ett beslut fyllt av minnen. Men det blev också starten på något nytt.
När jorden andas igen
När trädet togs ner – professionellt och varsamt – och stubben frästes bort, hände något oväntat. Ljuset nådde fram till rabatterna. Marken blev mjukare, luften lättare. Plötsligt kunde vi odla igen: koriander, pak choi, thaibasilika. Dofter vi förknippar med vårt kök här på restaurangen, men som nu fanns hemma, i jorden där farmor en gång odlade potatis.
Vi hade aldrig trott att trädfällning i Danderyd eller Täby skulle vara en vändpunkt för vårt sätt att tänka kring råvaror – men det var det.
Här är vad vi lärde oss:
- Gamla träd har sin tid – och sin plats.
- Stubbfräsning gör skillnad – för både estetik och odlingsyta.
- Nya rötter kräver plats – bokstavligt talat.
- Det som tas bort, ger ofta plats för något bättre.
Vi odlar fortfarande i den där jorden. Och varje gång vi plockar ett blad thaibasilika till en skål ramen, minns vi trädet – men också det ljus som kom när det försvann.